Slagsmål på jordens tak

Slagsmål och arg mobb på Everest.Vissa saker kan få mig att undra. Hur kan man bli så arg på så hög höjd?
Läs mer här

Och nej bilder är inte från Everest utan från en av mina många resor till Tarfala uppe i svenska fjällen.

// Linus

Ljust och mörkt, kallt och varmt

Det blåser kallt på många tidningar just nu. Tråkigt.
Kollegor börjar tvivla på sitt yrkesval, andra försöker titta bort och köra vidare. Jag vet inte vilken taktik som är bäst för att hålla modet uppe. Inget är rätt eller fel. Jag väljer nog linjen rätt mot vinden och försöker se till allt jag gör är så roligt och givande som möjligt.
Har haft många sjukt roliga plåtningar i år. Här kommer en av dem. Tack Camilla och Michelle.


// Linus

Affischbild för Uppsala Stadsteater- Varför blir det så rörigt.

Death row

Träffade Damien Echols för ett par dagar sedan. Damien har suttit 18år oskyldigt dömd till döden i USA. Nu är han frisläppt och skriver en bok om sitt liv. Film kommer också. Otroligt givande möte men många sköna tankar om livet. Trots att han suttit så länge i fängelse under otroligt dåliga förhållanden är hans bitterhet som bortblåst. Jag försöker bära med mig hans tankar på livet i min vardag.
Här kan ni se hur det blev i Sydsvenskan: http://larsdareberg.blogspot.se/2013/04/till-linus.html
Grymt bra text av Rachel Chukri. Den läser ni här.

// Linus

Pris!

Något ovan att stå bland pristagare, men grymt glad. Och lite generad.
Foto: Jessica Gow

Igår fick jag pris för bästa bild på Fackförbundspressens dag!
Det var en bild som jag tog i samband med ett reportage om för tidigt födda som jag gjorde för Ingenjören, för precis ett år sedan.
Jag är inte så van att få pris. Har bara vunnit ett tidigare. (Också det för bästa foto på Fackförbundspressens dag. Då var det ett porträtt jag tog för tidningen Byggnadsarbetaren).
Så jag blev så sjukt glad! Hade verkligen inte förväntat mig det. När motiveringen lästes upp och jag började ana att det kanske faktiskt var jag och min bild som skulle vinna, blev jag helt darrig och tårarna började komma. Jag kunde inte hejda mig. Väl framme på scenen grät jag lite mer och tackade, men minns inte så väl hur jag formulerade mig eller vad jag sa. Oj oj oj, vilken känsla! Mäktigt!
Min mamma var hemma med Nisse och Linus och Sigge var med mig under hela kvällen. Också det en mäktig känsla att få fira med sin man och en av sina söner.
(Förra gången jag fick pris var Nisse med). 
Jag blev så fylld av kärlek när jag stod där på scenen. Och lycklig. Klyschigt kanske. Men så var det bara. 

// Anna

Min vinnande bild