Lyssna aldrig på de som tror att du inte kommer bli något

Kan det bli bättre än så här. Tryck på rubriken och njut.  Jag blir glad.

// Linus

Looptroop Rockers & Spiderdogs - Aldrig (Akustisk version)

http://www.youtube.com/v/8YkQceBrdVc?version=3&autohide=1&showinfo=1&autohide=1&autoplay=1&feature=share&attribution_tag=puF8xdwZ-7qUkRf8zuhzpQ

En liten resa

Idag åkte jag till Skövde på jobb. 6.15 kom taxin och hämtade mig och 18.15 kom jag hem igen. Trodde först inte resan skulle bli av på grund av stormen Simone, men allt var precis    som vanligt när jag kom till Centralen. Tåget gick i tid. Och jag var i tid. I god tid - som alltid. Jag KAN bara inte coola ner mig på den punkten och bara glida in på Centralen och direkt upp på tåget. Nej, jag måste ha marginal. OM det händer något oväntat. Och hellre sitta och softa när man väl är framme än sova en extra kvart. Jag har alltid varit sådan. Blir helt nervös annars. Beundrar människor som till exempel kan komma till flygplatsen bara en timme innan flyget går. Funkar icke för mig. Minst två timmar måste jag ha.

Hur som helst. Kom 45 minuter innan mitt tåg skulle gå. Så gick och köpte en kaffe för 40 kr! Jag är inte så ofta ute och dricker kaffe, men en capuccino för 40 kr! Lite väl dyrt kanske. Men jag valde den enkom för att det var fair trade.

Kände mig grymt rutinerad då jag redan kvällen innan hade gjort min frukostmacka. När jag satt och åt såg jag Leif Silbersky. Förra gången jag åkte tåg för några veckor sedan såg jag Sven Wollter. Tydligen hög kändiskvot denna tidpunkt på Centralen.

I väntan på tåget gick jag lite längre bort på perrongen och såg denna fina utsikt. Så coolt ändå att se Stadshuset i morgonljus när man står och väntar på perrongen. Kände att jag verkligen älskar denna staden. MEN alla dessa mörkklädda människor. Inklusive mig själv denna dag. Lägg märke till att den enda färgglada på denna bild är ett barn. Vad händer med oss när vi blir stora? Varför måste vi bli så trista?I väntan på tåget gick jag lite längre bort på perrongen och såg denna fina utsikt. Så coolt ändå att se Stadshuset i morgonljus när man står och väntar på perrongen. Kände att jag verkligen älskar denna staden.

MEN alla dessa mörkklädda människor. Inklusive mig själv denna dag. Lägg märke till att den enda färgglada på denna bild är ett barn. Vad händer med oss när vi blir stora? Varför måste vi bli så trista?

Väl framme fick jag se en informationsfilm på 3 minuter om all säkerhet jag skulle tänka på. Stod och tittade lite pliktskyldigt. Sedan följde några timmar med fotografering och rundvandring och så åt jag en inte så jättegod lunch. Men det var okej ändå. Avrundade med en sur godis för att höja stämningen på måltiden. Det var ett bra besök och jag kände mig nöjd när jag var klar. Men som alltid - i taxin på väg till tågstationen började tankarna komma och jag gick igenom i huvudet vad jag hade fotat. Och sedan snabbkollad ejag i kameran och kände bara NEJ jag måste tillbaka NU och komplettera. Hur ska detta funka?!! En känsla jag alltid får vid stora reportagejobb. Nu ska jag låta bilderna vila en dag innan jag tittar igenom dem. Hoppas min känsla är bättre imorgon. Men det är väl alltid så - att man aldrig blir riktigt nöjd.

Hemma i Stockholm igen. Rullar över Centralbron och köerna är på topp.

Hemma igen. Lika mörkt som när jag åkte. Men så attans underbart att komma hem till en underbar man och sina egna, fantastiska barn. Plus färdiglagad mat. Jag blev helt euforisk och lite rörd. Det är Linus och Sigge som står i fönstret. Och när jag öppnade dörren och kom in i hallen tog Sigge sina första steg. Inte helt första kanske, men så långt som han gick då hade han aldrig gjort. Coolt. Nu ska jag snart sova.

// Anna

Jyllands-Posten

Jag har fått äran att arbeta för Jyllandsposten några gånger. Det är min vän och före detta chef Brian Karmark som har gett mig de roliga uppdragen. Vi lärde känna varandra när han var bildchef på Sydsvenskan för flera år sedan och jag vikarierade där i samma veva. Han och Lars Dareberg är de bästa chefer jag har haft under ett vikariat.
Båda sjukt kreativa, peppande och fulla med konstruktiv kritik. Perfekt! Jag kan sakna det där ibland, att ha en chef. Bildchef. Som egen är jag min egen chef kan man väl säga. Och det är jag relativt bra på, men ibland vore det skönt med någon som ger en lite kängor och ris och ros. 
Så här blev några av jobben i tidningen. Plus några bilder som inte kom med. De jag träffade var Rigetta Klint, designer och författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril. 

I övrigt så är jag sjukt nöjd över att jag har börjat springa över en mil tillsammans med min fina vän och frilansjobbarkompis Annika Larsson. I kväll var det lite extra tungt så nu är jag helt slut. Fast på ett bra sätt. Snart blir det lite godis på det innan läggdags.

// Anna

Födelsedag och ett fint ställe

Idag är det ett år sedan Sigge föddes. Faktiskt exakt. 19.57 närmare bestämt. Känns alltid så surrealistiskt att tänka tillbaka på BB-händelser. Vi firade med hemmagjord tårta! Hurra!

En helt annan grej - jag passerar ofta denna ödsliga minigolfbana när jag tar promenader, cyklar eller springer. Varje gång sneglar jag längtansfullt på den och hoppas att jag en dag ska få möjlighet att fotografera någon där. Förslagsvis någon musiker som orkar ta sig dit och posera lite coolt här och där i denna underbara miljö. Obs, jag är ej ironisk. Visst - platsen är något ödslig och sprudlar inte direkt av aktivitet längre, men jag tycker så mycket om sådana här små andrum där tiden stått stilla. För det mesta får dessa platser inte finnas kvar särskilt länge. Kontorshus och moderna lägenheter ska byggas. Trist tycker jag. Jag vill inte bo i en homogen stad. Bevara det lite ruffiga också. Hoppas fototillfället kommer. Gärna snart. För jag gillar denna plats skarpt.

// Anna

Två roliga jobb publicerade idag

För ett litet tag sedan träffade jag Tomas Ledin tillsammans med oerhört duktiga och sympatiske Andreas Ekström. Vi hade stämt träff på en av restaurangerna på Djurgården. När jag satt där och åt ett av de bästa lamm jag har smakat, och lyssnade på Tomas Ledin och Andreas Ekströms fina samtal så slogs jag av hur fantastiskt detta jobb är. Alla roliga människor som jag har fått äran att träffa. Att få möta dem, lyssna på dem och få en liten kort inblick i deras personlighet. Jag känner mig så priviligierad.
Efter lunchen gick vi ut för att ta bilderna.
Jag hade i vanlig ordning redan rekat runt och fastnat för vattnet och de vackra träden precis utanför restaurangen. Vädret var mycket bra. Mulet. Men med risk för regn. Fast jag klarade mig med nöd och näppe. Precis när vi var färdiga började det ösregna. Phu! Ibland ska man ha tur. Bra var även Tomas Ledins färgskala. Funkade utmärkt med den lite dova ton som jag ville ha.
Så här blev det i tidningen. Himmel vad glad jag blev när jag såg hur fint de hade redigerat mitt material!

Ett annat jobb som var i Sydsvenskan idag var mitt möte med Katarina Timglas. Före detta elithockeyspelare och nu domare i samma sport.
Det var ett jobb som jag först inte hade så mycket tankar kring. Jag var rätt stressad när vi sågs. Skulle snabbt vidare till ett annat jobb , men lyckades dock lugna ner mig. Och hittade en massa fin vass! Som jag snöade in på rejält. Och fick ett jätteroligt och intressant samtal med Katarina. Det är också en grej jag gillar så oerhört mycket med mitt jobb. Att jag så ofta blir överraskad av alla dessa fina möten som på utsidan bara ser ut som "ett helt vanligt jobb". 
Så här blev det i tidningen. Och lite längre ner de bilder som inte publicerades.
Nu ska jag äta knäckemacka med honung och ost. Godafton.


// Anna

Foto: Anna Simonsson

Foto: Anna Simonsson

konst

Igår var jag på Konstakademien med mamma och Sigge för att se Carl Larsson-utställningen. Det var längesen jag var på museum. Helgerna har mest gått åt till att sticka ut och klättra. Vilket inte är fel utan grymt härligt, men jag har saknat att gå på museum också. Fast det lär det väl bli mer av nu när vintern närmar sig och det blir för kallt att sticka ut. 

Sigge och jag insuper konst

Jag hade lite svårt att gå runt lugnt och strosa loss bland Carl Larssons verk. Sigge var som en ål i min famn och ville hela tiden ner på golvet för att krypa. Det var lite svårt, just på Carl Larsson-utställningen där han skulle ha riskerat att bli trampad på om jag hade släppt ned honom. Så jag fick går ut rätt snabbt, men hann fastna för denna tavla. Tycker det var väldigt spännande att hustrun var lite skymd av mannen. Inte ofta man ser en sådan bildkomposition i målningar.

Sedan fikade vi. Och sen gick vi hem. Mycket trevligt avbrott i fotovardagen. Måste påminna mig själv att gå mer på konstutställningar. Alltid är det något som man fastnar för. Eller inte fastnar för. Väldigt givande och inspirerande båda sakerna.

// Anna

MYCKET intressant skåp

Sigge far fram som ett jehu

Lite jobb publicerade

Träffade Alexander Schulman och Sigge Eklund häromveckan. Likaså Antje Jackelén, som spås bli vår nya ärkebiskop. Så här blev det:

// Anna