Rwanda 2009

För exakt tre år sedan var jag på reportageresa i Rwanda tillsammans med journalisten Annika Larsson. Vi var där för att uppmärksamma och minnas det folkmord som ägde rum för då 15 år sedan. Vi träffade många intressanta människor men ett utav de starkaste mötena var med Daphrose Mukarutamu. Hennes man och åtta barn dödades av milisen under folkmordet. Först trodde hon att hon var den enda överlevande i byn, men upptäckte snart att flera kvinnor hade gått samma öde till mötes, och förlorat både man och barn.
Sorgen var stor och den ofattbara förlusten var svår att hantera. Till slut kände Daphrose att byn måste bli stark igen. Så tillsammans med de andra änkorna från byn startade hon upp organisationen "Duhozanye", som betyder "låt oss trösta varandra". Jag och Annika frågade vår tolk vad vi kunde ha med oss till byn, som gåva.
- Skor, sa han. Och det är viktigt att vi har med oss färska blommor till minnesplatsen, inte i plast.
Att möta dessa kvinnor och barn är ett minne jag alltid kommer att bära med mig. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig kunna föreställa mig den sorg som de har gått igenom. Och den styrka de besitter som driver dem framåt och ger dem kraft att kämpa med försoning. Jag beundrar dem enormt mycket.
Här kan du läsa hela artikeln.
Vi besökte även ett barnhem i Kigali som startades av Damas Gisimba Mutenzitare under folkmordet. Han tog emot flera hundra barn som han lyckades rädda från att dödas av hutumilisen. 
Gisimba driver fortfarande barnhemmet Centre Memorial de Gisimba i Kigali. 

// Anna