Nu har det gått några dagar sedan jag kom hem från Piteå, och jag har kunnat smälta chocken att jag faktiskt sov på ett spökhotell. Den som såg bilden minns att hotellet var misstänkt stort. Furunäset hette det och låg lite i utkanten av Piteå. Det såg ju så grymt pittoreskt ut när jag bokade rummet. Nära till vattnet var det också. Men väl framme var det väldans stort. Och tomt. Receptionen stängde redan kl 13 och jag såg inte en själ där. Förutom hon i receptionen då. Väl incheckad lämnade jag rätt snart hotellet för att bege mig ut och jobba. Kom hem igen runt 18.30. Kollade på TV och slösurfade. Bland annat på hotellets hemsida. Där hittade jag en länk som tipsade om att hotell Furunäset minsann hade varit med i TV-programmet "Det Okända". Spökar det på hotell Furunäset? Var rubriken. Jag fick kalla kårar och stängde snabbt ner sidan. Jag kan inte säga att jag direkt tror på spöken, men om man, som jag, uppenbarligen var rätt så jäkla ensam på ett gigantiskt hotell ute i ingenstans så spelar det ingen roll. Ej rolig info.
Jag försökte glömma det jag läst och somnade så sent jag kunde, för att somna direkt. På morgonen var det inte en själ till frukosten, förutom hon som jobbade där. När jag sedan hade kommit ut på första jobbet fick jag reda på att hotellet var ett gammalt mentalsjukhus! Tjena! Jag har sett en skräckis för några månader sedan som heter "Grave Encounters" och tackade högre makter för att jag inte visste om denna information när jag gick och la mig. Senare samma dag var jag ju bara tvungen att göra efterforskningar på detta och läste direkt från Piteå-tidningens hemsida där de berättade om "Det okändas" inspelningen på hotellet. Visst hade de hittade osaliga andar, och till råga på allt hade mediet övernattat i det rum där det spökade som mest. Rum 605. Och jomenvisst, det var ju exakt det rum som jag hade tillbringat natten i. Jag blev helt svettig under armarna - och rädd i efterskott. Så nära spöken har jag aldrig varit. Aldrig mer att jag bor där.
// Anna
2 kommentarer:
Jag delade hus på Irland en gång med ett gäng andra.
En natt vaknade jag av att det stod en irländsk gubbe vid min sänggavel. han var stilig i vitt skägg och med fin kavaj och keps. I tweed såklart.
Men han svarade inte och det gick liksom inte att få bort honom. Lite läskigt tyckte jag men lyckades ändå släppa det där.
Till frukosten sa min kompis Johan lite ursäktande att han varit med om en märklig grej. Visst, lite löjligt kanske men han tyckte han sett en gubbe i sitt sovrum.
Han hade tweedkläder och långt fint skägg, sa han.
De efterföljande nätterna vaknade jag varje natt men jag måste vara ärlig och säga att jag aldrig öppnade ögonen.
Nu är du hemma igen Anna.
kramen,
LarsD
Nä Lasse, det var det ruggigaste jag hört. Jag vet inte om jag skulle klarat att inte öppna ögonen. Innan jag somnade på hotellet kollade jag under sängen, i badrummet och i båda garderoberna. I den ena hängde en morgonrock. Det kändes inte så bra. Även om den var till för gästerna kändes det som om det var någon osalig andes rock....
Kram!
Skicka en kommentar