Jag fick chansen att besöka neonatalavdelningen på Karolinska i Huddinge och komma några för tidigt födda barn och deras föräldrar nära. De flesta ville vara anonyma, men jag blev väldigt fint bemött och oerhört omhändertagen av min kontakt på avdelningen.
Det var flera gånger som jag höll på att börja gråta när jag fick träffa dessa hjältar. Dessa små liv som kämpade allt vad de hade för att överleva utanför magen. I en kuvös. De visste nog inte riktigt om det själva, att de var för tidigt födda. Det var oerhört rörande att se dessa små kroppar andas, titta, röra sig, leva.
Jag fick även chansen att vara några timmar med en familj som just hade kommit hem från BB med sina för tidigt födda tvillingar. Följa deras mat och sovklocka. Ett gediget schema som var väldigt viktigt att följa.
Det fanns ett rum på neonatalavdelningen som var ämnat till sorg och avsked. Ett rum där föräldrar och anhöriga kunde ta ett sista avsked. Det brände till i hjärtat när jag kom in där och fick se den lilla sängen. Nu tom såklart när jag var där. Men redo. Det gör ont nu också när jag tänker på det. Den sorgen är så svår att föreställa sig. Ändå kan jag precis förstå. Och det gör mig så påmind om hur skört livet är, och vad som är viktigt i det.
Jag har tänkt många gånger att jag ska komma tillbaka och göra ett större jobb. Hoppas det blir av.
Så här blev reportaget i tidningen. Layoutat av superduktiga Ola Carlson. Texten är skriven av Sture Henckel.
// Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar