En liten resa

Idag åkte jag till Skövde på jobb. 6.15 kom taxin och hämtade mig och 18.15 kom jag hem igen. Trodde först inte resan skulle bli av på grund av stormen Simone, men allt var precis    som vanligt när jag kom till Centralen. Tåget gick i tid. Och jag var i tid. I god tid - som alltid. Jag KAN bara inte coola ner mig på den punkten och bara glida in på Centralen och direkt upp på tåget. Nej, jag måste ha marginal. OM det händer något oväntat. Och hellre sitta och softa när man väl är framme än sova en extra kvart. Jag har alltid varit sådan. Blir helt nervös annars. Beundrar människor som till exempel kan komma till flygplatsen bara en timme innan flyget går. Funkar icke för mig. Minst två timmar måste jag ha.

Hur som helst. Kom 45 minuter innan mitt tåg skulle gå. Så gick och köpte en kaffe för 40 kr! Jag är inte så ofta ute och dricker kaffe, men en capuccino för 40 kr! Lite väl dyrt kanske. Men jag valde den enkom för att det var fair trade.

Kände mig grymt rutinerad då jag redan kvällen innan hade gjort min frukostmacka. När jag satt och åt såg jag Leif Silbersky. Förra gången jag åkte tåg för några veckor sedan såg jag Sven Wollter. Tydligen hög kändiskvot denna tidpunkt på Centralen.

I väntan på tåget gick jag lite längre bort på perrongen och såg denna fina utsikt. Så coolt ändå att se Stadshuset i morgonljus när man står och väntar på perrongen. Kände att jag verkligen älskar denna staden. MEN alla dessa mörkklädda människor. Inklusive mig själv denna dag. Lägg märke till att den enda färgglada på denna bild är ett barn. Vad händer med oss när vi blir stora? Varför måste vi bli så trista?I väntan på tåget gick jag lite längre bort på perrongen och såg denna fina utsikt. Så coolt ändå att se Stadshuset i morgonljus när man står och väntar på perrongen. Kände att jag verkligen älskar denna staden.

MEN alla dessa mörkklädda människor. Inklusive mig själv denna dag. Lägg märke till att den enda färgglada på denna bild är ett barn. Vad händer med oss när vi blir stora? Varför måste vi bli så trista?

Väl framme fick jag se en informationsfilm på 3 minuter om all säkerhet jag skulle tänka på. Stod och tittade lite pliktskyldigt. Sedan följde några timmar med fotografering och rundvandring och så åt jag en inte så jättegod lunch. Men det var okej ändå. Avrundade med en sur godis för att höja stämningen på måltiden. Det var ett bra besök och jag kände mig nöjd när jag var klar. Men som alltid - i taxin på väg till tågstationen började tankarna komma och jag gick igenom i huvudet vad jag hade fotat. Och sedan snabbkollad ejag i kameran och kände bara NEJ jag måste tillbaka NU och komplettera. Hur ska detta funka?!! En känsla jag alltid får vid stora reportagejobb. Nu ska jag låta bilderna vila en dag innan jag tittar igenom dem. Hoppas min känsla är bättre imorgon. Men det är väl alltid så - att man aldrig blir riktigt nöjd.

Hemma i Stockholm igen. Rullar över Centralbron och köerna är på topp.

Hemma igen. Lika mörkt som när jag åkte. Men så attans underbart att komma hem till en underbar man och sina egna, fantastiska barn. Plus färdiglagad mat. Jag blev helt euforisk och lite rörd. Det är Linus och Sigge som står i fönstret. Och när jag öppnade dörren och kom in i hallen tog Sigge sina första steg. Inte helt första kanske, men så långt som han gick då hade han aldrig gjort. Coolt. Nu ska jag snart sova.

// Anna